Hipp hipp hurra, lille E har födelsedag idag!

Idag har vi firat med tårta och paket! Lille E har varit på ett strålande humör trots värmen och bjöd på några härliga leenden dagen till ära (de har varit lite dåligt på den fronten på senare tid men mer om det i ett annat inlägg).

Dessvärre ville han inte sova någon längre stund under eftermiddagen vilket resulterade i att han somnade strax efter gästerna anlänt till kvällen. Han hann nätt och jämt delta i paketöppningen och missade tårtan. Men han får kalasa på resterna imorgon...

Lata dagar i skuggan

Vilken värme... Staden vi bor i är inte känd för sitt vatten men en och annan sjö finns i dess omnejd. Till en av dessa styrde vi kosan igår morse, tänkte att lille E skulle få uppleva lite av den svenska sommaren. Doppade hans små tår i vattnet... men fick ingen större reaktion, det såg ut som om det gjorde det samma. Han trivdes bättre i vagnen som placerades i skuggan under ett träd. Där låg han och tittade ut genom nätet en stund men somnade ganska snart och sov... och sov... länge. Piggande till först vid lunchtid å med mat i magen höll han sig vaken hela eftermiddagen (när farmor och farfar kom på besök) och kvällen till framåt tiotiden.

Idag har han till en början varit ännu slöare. Somnade på lekmattan efter morgonmedicinen och sen i babysittern. Försökte väcka honom vid lunch, tänkte att han borde vara hungrig. Men nej, han vill vakna själv...

Hela eftermiddagen var han lite småtrött men piggnade till när mina syskon med respektive och inte minst kusin V kom på besök. Festligt att se hur han lever upp när kusinen, som är sju månader yngre än E, ligger bredvid på mattan och sprattlar. Vem som helst kanske inte ser skillnaden men vi gör det... i hans blick och hur han rör sig.

Snart kontorsråtta igen...

Idag fick jag en försmak av vad som väntar efter sommaren, nämligen att inte tillbringa dagarna med lille E. Har varit på jobbet några timmar och suttit av ett möte... lite trött och lätt oengagerad. Det är inte helt lätt att hänga med i alla frågor och diskussioner när man varit borta ett tag men jag antar att man kommer in i det rätt snabbt igen när man väl måste. Tanken med besöket var bland annat att jag skulle få veta vilka uppgifter som väntar mig när jag börjar arbeta igen om drygt 6 veckor.

Men det tar vi då... nu ska jag inte ens kolla jobbmailen utan bara vara "ledig" fram till den 10 augusti.

Lille E, som fick klara sig utan mig större delen av dagen, hade sällskap av farmor och farfar istället. Han trivdes och de med. Det känns fantastiskt bra att ha dem så nära!

Hemma igen

Efter fika, sillunch, jordgubbstårta, grillat till middag i dagarna tre och jäsande på terassen känns det bra att vara hemma igen. Uppvilade och välgödda. Och fläckvis solbrända.

På midsommaraftons morgon gav vi oss iväg och knappt två timmar senare var vi framme vid vårt mål, mina föräldrars sommarstuga. E höll sig vaken hela resan, verkade nöjd i sin nya bilstol. Men som han låter emellanåt... det är någonting med andningen, framför allt när han "sitter"... När han ligger låter det bättre och när han sover andas han så tyst, så tyst. Vad och varför?

Det blir någonting att fundera vidare på imorgon. Nu är klockan för mycket...

Snurrigt...

Idag ställde vi klockan för att följa med pappa till Stockholm. Tänkte ägna förmiddagen åt att gå i affärer och tillbringa eftermiddagen på Tittut. Några minuter efter nio rullade vi söderut och gladdes åt att solen hittat fram igen. Vid St Eriksplan släpptes vi av, lille E och jag, och började promenaden över mot Kungsholmen.

Någonstans mitt på bron slog det mig... Medicinen. Jag har inte gett E morgonmedicinerna. Tror att jag glömt dem endast en gång tidigare och då var vi betydligt mycket närmare hemmet än nu. Funderade en stund om han inte kunde få dem när vi kommer hem... en sisådär 10 timmar sent. Men jag vågade inte chansa utan knallade in på närmaste apotek. Väntade på min tur bara för att få veta att de artiklar jag ville ha inte fanns i lager där. (Det var i och för sig väntat, jag brukar i vanliga fall se till att beställa hem i förväg och reservera. Det är ju inte Alvedon det handlar om.) Hur som, receptarien eller vad han nu kan ha varit hänvisade mig till Apoteket Scheele vid Centralen så jag gick vidare. Väl där fick jag sitta och vänta i 45 min innan jag hade medicinen i min hand.

Vid det här laget hade klockan hunnit bli så mycket att det inte var mycket mer att göra än att bege sig mot Odenplan och Tittut. Så mycket blev det med den shoppingen...

... men på Tittut var det trevligt som vanligt. En bra dag trots missen i morse. Lille E är på strålande humör om än lite rosslig. Fortfarande...

En skön lördag

Älskar dagar som denna!

Trots ett konstant regnande har humöret varit på topp och vi hann med allt vi tänkt (det är långt i från alltid som våra optimistiska att-göra-listor håller). Träning, storhandling, småplock på IKEA, vänner på middag... och som grädde på moset; en alldeles särskilt närvarande son!

Nästan inga synliga kramper, så mycket mer blickkontakt än vad vi är vana vid och massor av leenden bjöd vår alldeles egna lilla solstråle på idag. Vem bryr sig om att det regnar då?

För ett år sedan

Jag är en grubblare. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara...

Tidigare funderade jag allt som oftast på något jag sagt eller gjort och att allt förmodligen skulle vara så mycket bättre om jag inte sagt eller gjort si eller så. Inte så sällan handlade det om små trivialiteter som i min lilla hjärna växte och fick enorma proportioner.

Idag räcker tiden inte till för att tänka på småsaker, i alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Har annat att fundera på. Grubbla och älta. E finns alltid i mina tankar och det är så lätt att glömma den stund som är, det så viktiga nuet, och istället undra hur livet med lille E kommer att te sig imorgon, om en vecka, till hösten...

Titt som tätt dyker det upp ett varför. Trots att jag vet att det inte finns något därför... Vissa stunder känns det mesta tungt och andra perioder går det lättare...

Den senaste veckan har humöret dippat mer än vanligt, det varit mer ner än upp så att säga. Kanske för att den här tiden på året väcker så mycket minnen. För ett år sedan hade jag precis slutat jobba och ägnade dagarna åt att vänta och vila. Vaggade ut på stan med min stora mage och 20 kilo extra, svettades i värmen (juni 2008 var varmt och soligt till skillnad från i år) och längtade. Jag var förväntansfull och nyfiken på framtiden.

E föddes några dagar efter utsatt tid, han var och är världens finaste och nu fyller han snart 1 år. Stora killen men fortfarande så liten. Följer viktkurvan men hänger inte med i utvecklingen, varken motoriskt eller mentalt. Bilderna som jag målade upp innan han föddes stämmer inte med verkligheten och det gör ont.

Även om alla förväntningar blandades med ett visst mått av oro, som för alla blivande föräldrar, så trodde och hoppades jag inte att det nya livet skulle innebära dagliga krampanfall, mediciner, sjukhusbesök, habilitering och genetiska utredningar...

Feber och en välbehövlig sovmorgon

Rosslandet och hostandet har fortsatt dag för dag men E har varit pigg och glad hela tiden. Igår var han på riktigt gott humör, inte minst på eftermiddagen efter tuppluren i vagnen.

Men under kvällen vände det plötsligt. Vällingen ville han inte ha och "pratet" byttes ut mot gnäll. Han somnade visserligen snabbt men sov oroligt och efter någon timme vaknade han och var jättevarm. Termometern stannade på 39 grader vilket förklarade saken.

Efter alvedon och en stund i mammas knä i soffan somnade E igen och sov gott hela natten... ja, eller till femtiden när pappas väckarklocka ringde. Då smakade det gott med välling igen och med en mättad mage somnade E och jag om igen medan pappa åkte till jobbet. Först strax efter nio tog vi oss upp... pigga, utvilade och än så länge utan feber.

Bara vara

Sitter vida datorn och tittar ut i regnet... det ser ut att bli en innedag idag. E ligger på golvet, suger på fingrarna, plockar lite med en leksak och verkar nöjd. Han låter fortfarande lite rosslig och hostar ibland men värre än så blev inte förkylningen den här gången. Skönt.

Vi har landat i att operationen ställdes in och vågar försiktigt göra upp planer för sommaren. Det gjorde vi inte när operationen fortfarande var aktuell, då visste vi ingenting om vad som väntade de närmaste veckorna. Nu utgår vi ifrån att det kommer vara som det är nu. Mer eller mindre. Allt det som vi skulle vänta med kan vi ta tag i... ny bilstol, ny vagn (E "sitter" ganska dåligt i den han har), inredning till E:s rum och till resten av huset (vi har relativt nyss flyttat till större och det ekar tomt här och där...).

Men framför allt ska vi bara vara. Ta dagen som den kommer och ta hand om varandra!