Innan middagen, tidigare ikväll, visste hungern inga gränser... lasagnen, en av hans favoriter, påbörjades lite för sent. Det fick vi klart och tydligt veta. 20-25 minuters skrik och gråt och rör-mig-inte medan formen var i ugnen. När han sen såg att pappa höll på att göra i ordning en portion byttes gråten mot glada tillrop och en liten E som satt och studsade av förväntan i stolen. Skönt när det är så lätt att råda bot på ett dåligt humör!
söndag 27 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
så otroligt härligt :)
Skicka en kommentar