Allt är bra!

Att låta E börja skolan var ingen dum idé. Han trivs som fisken i vattnet, personalen är fantastisk och taxiåkandet fungerar galant. Och idag kom det hem en strålande glad (men snorig) kille från en helg på kortids. Det funkar också jättebra! Visst är det en del att rodda med, stol och packning som ska köras fram och tillbaka och vara på rätt plats, där E ska befinna sig... men på det stora hela - en välbehövlig avlastning... nu när vi kommit in i det.

Kanske kan ett och annat som fått stå tillbaka det senaste året... åren... lov att ta plats och tid. Sånt som vi omedvetet (och ibland högst medvetet) undvikit på grund av lille E. Jag hoppas det. Att vi unnar oss, tar till vara på tiden, samlar kraft, vilar upp oss, låter lillasyster bestämma (ibland!) och går på knattebio, åker till Leo´s lekland eller gör andra typiska barnfamiljsaktiviteter som lille E inte skulle uppskatta (även om jag inte heller längtar efter just det där leklandet...). Bjuder hem vänner på fika, middag... 

Jag hoppas det.

Om en vecka...

... är sommarlovet slut. Lille E börjar skolan. Lite för många, långa veckor tar äntligen slut... E har tröttnat på att vara hemma, på värmen (som tack och lov verkar gett sig av nu!) och till och med på oss. Det märks på missnöjet, gnället, den höga ljudnivån...  Men sommaren har varit bra! Innan den blev för lång. Höjdpunkten var besöket på Astrid Lindgrens värld. Passade samtliga i familjen - även E som älskade Emilföreställningen mest av allt.

Nu väntar en spännande höst med skolstart och "kortis"-premiär. Hoppas och tror att det kommer att bli bra!

Det går runt

Lille E brukar hålla sig frisk. Brukar. Den här hösten känns det inte så. Känns som om det snoras mest hela tiden. Och är det inte snuva så är det feber. Eller svinkoppor. Och är det inte lille E så är det lillasyster. Eller någon av oss vuxna. Det går runt. Alltid är det något, alltid är det någon...

Men annars är det ganska bra. Imorgon väntar studiebesök på särskolan och därefter kommunikationskurs på habiliteringen. När vi klarat av arbetsdagen. Fullt upp!

PECS

Det här med PECS kan nog bli något... lille E har fattat galoppen. Att han ska ge för att få. Än så länge tittar han inte på bilden så vi kan öva när som helst med vilken bit papper som helst, det som finns till hands. Kastar han iväg en leksak på golvet och vill ha tillbaka den (det vill han oftast, det är tydligt) så får han den inte förrän jag fått en bild på leksaken (eller papperslappen som fanns till hands) av honom. Det vet han. Och lägger bilden/kortet/lappen duktigt i min utsträckta hand.

Tillfällen finns hela tiden... det gäller bara att ta dem. Och fortsätta nöta. Minst 30 tillfällen per dag krävs enligt någon studie. Tids nog ska vi börja titta på bilderna, lära oss förstå att man kan välja mellan olika bilder, olika aktiviteter. Göra val.

Men vi tar det långsamt. Nöter på. Och tror på det här.

Sommar än...

Höstmånad men sommarvarmt. Skönt! Många, långa rullstolspromenader blir det för lille E och hans assistenter. Nu är de två till antalet och snart börjar ytterligare en. Bra det. Variation för oss och för lille E. Snart dags för första personalmötet här hemma... märkligt men nödvändigt.

Hej!

Eller heeeej som lille E säger när jag kommer hem från jobbet och han redan är hemma.

Det har blivit glest med inlägg under våren. Första hälften av 2013 har snart passerat och lille E fyller 5 år om ett par veckor. Ytterligare en diagnos har han fått på sin lista. Atypisk autism. Inte helt oväntat, vi har funderat i de banorna och blev därför inte särskilt förvånande när psykologerna på habiliteringen föreslog utredningen och inte heller när vi fick resultatet. Det förklarar kanske ointresset eller snarare oförmågan att förstå vitsen med kommunikation i vissa avseenden, de repetitiva rörelserna, utbrotten och att allt ska ske på lille E´s villkor.

Nu är tanken att vi ska få hjälp med dessa bitar och att vi på allvar ska försöka få igång kommunikationen med hjälp av PECS. Känns bra så långt! Nätverksbaserad högintensiv träning ca 30 h/veckan låter i och för sig lite... mycket. Finns den tiden? Mycket ska ske på förskolan och tanken är att "träningen" ska anpassas till vardagen, till allt vi ändå gör. Inte vara något extra på så vis. Men ändå.

I övrigt kan våren summeras; Jobb, förskola, hus och assistans. Många timmar har lagts på funderingar om hus, hus och åter hus (snart flytt till tillfällig lägenhet innan flytt till det efterlängtade enplanshuset som vi hoppas kunna flytta till nästa vår) och inte minst hela assistansgrejen. På att försöka vänja sig. Och att så småningom få känna att det faktiskt kan fungera. För det mesta.

Att ta del av andras erfarenheter har (som det i och för sig alltid är) också varit ett viktigt inslag under våren. Just assistans var ett av de ämnen vi diskuterade vid ett av de tillfällen vi träffades i en föräldracirkel som habiliteringen arrangerade. Det är så värdefullt att träffa andra i samma situation, att få tips och stöd och att få dela med sig av egna erfarenheter. På så sätt lite synd att sommaren närmar sig (eller den är väl redan här, har missat att månaden maj redan passerat, som vanligt) och allt tar en paus, då minskar chansen att träffa de andra familjerna.

Men. På det stora hela är det rätt skönt med sommar. Att pausa från jobb, förskola och alla habgrejer. Få njuta av tystnaden i sommarstugan...

Lycka är...

... första friska dagen efter en magsjuka. Något av det bästa som finns om vi tolkar lille E rätt. Idag har vi haft en sådan dag. Med mycket sång och mycket skratt. Skönt tacksamma över att sjukan verkar vara över för den här gången.