Tre skedar gröt

Tre skedar gröt. Helt själv!

All gröt hamnade visserligen inte i munnen... det är ju inte lätt att vinkla skeden rätt hela vägen och att lägga tillbaka skeden i tallriken är bra onödigt... Men jag ger lille E klart godkänt!

Det går framåt.

Att lille E varit så frisk och mått bra de senaste veckorna betyder inte bara att vi slipper vabba. Det är egentligen ganska litet i sammanhanget. Desto mer betydelsefullt är att en pigg och kry lille E får chansen att lägga lite mer energi på att lära sig nya saker. Han har till exempel utvecklat rullandet så pass att han tar sig från den ena änden av vardagsrummet till den andra på ett ögonblick, gärna när vi inte har full uppmärksamhet...

Han har även, för en tid sen börjat visa intresse för skeden som vi matar honom med. Ett av målen vi satt upp i habiliteringsplanen är att han ska lära sig äta själv. Ett mycket högt ställt mål har vi allt som oftast upplevt när vi försökt få honom att hjälpa till att hålla skeden osv. Men sen en tid tillbaka tar han faktiskt skeden om han får chansen. Och kastar den i golvet på klassikt bebismaner. Alltid något.

Så i måndags när vi hämtade honom på förskolan berättade förskolläraren att E varit jätteduktig, hållit i skeden och med lite hjälp fört den till munnen, gapat i rätt ögonblick, slickat av skeden och... ja släppt den igen. Inte framme än men en bra bit på väg. Inspirerade att fortsätta träna. Och träna. Det behövs, för nog är det bekvämast att bli matad... särskilt när man, som lille E ofta är, är väldigt hungrig!

Hunger

Här är det är minsann inge fel på aptiten... Lille E är inne i en riktig ätarperiod. Så länge det inte rör sig om yoghurt. Då skriker han som en stucken gris (ja, sen igår illafall). Och mer än en halv flaska välling på morgonen kan också kvitta. Men mat, lagad mat, tackar han inte nej till.

Innan middagen, tidigare ikväll, visste hungern inga gränser... lasagnen, en av hans favoriter, påbörjades lite för sent. Det fick vi klart och tydligt veta. 20-25 minuters skrik och gråt och rör-mig-inte medan formen var i ugnen. När han sen såg att pappa höll på att göra i ordning en portion byttes gråten mot glada tillrop och en liten E som satt och studsade av förväntan i stolen. Skönt när det är så lätt att råda bot på ett dåligt humör!

Lille E kämpar på

I måndags fick vi flytta tillbaka till barnsjukhuset. Febern är borta och lille E kämpar med att få magen att fungera som den ska igen. De senaste dagarna har till stor del handlat om matmängder och kaloriintag, troliga magsmärtor och kräkningar, klyx och Movicol för att behandla den tröga magen, MiniMax (dundervälling) och till slut sondmatning och matpump. Är det inte det ena så...

Välling

Mat har egentligen aldrig inneburit något större problem för E. Amningen har fungerat bra och bröstmjölk var länge favoriten. Så gott att det tog lite tid att acceptera annan mat men nu äter han sen några månader tillbaka det mesta som bjuds. Att dricka ur flaska har dock E inte förstått vitsen med... då har han bara tuggat. Följden blev att jag fortsatte amma på morgonen (eftersom det var lättare än att gå upp, göra gröt, sätta E i stolen, mata) och ge "fast" föda under dagen och gröt till kvällen. Lite då och då provade jag välling men det blev bara tugg och gnäll å när klockan är fem på morgonen är det lätt att ge efter... är det amma han vill så får han väl det.

För en knapp vecka sen provade jag igen och helt plötsligt sög han! Svepte halva flaskan utan att blinka... Sen dess är det välling som gäller!