Att lämna lille E på förskolan är en fröjd. För även om han inte kan säga ett endaste ord om saken så vet vi att han stortrivs, hela hans kropp vittnar om det. När vi säger att det är dags att åka dit om morgonen rullar han över från mage till rygg på två röda, redo att bli buren till bilen. Och hela vägen från bilen till avdelningen jublar han.
Extra tydligt blev det i helgen när vi tog en promenad och råkade gå förbi förskolan. Lille E skrattade högt, gungade fram och tillbaka i vagnen som för att ge den extra fart när vi närmade oss och vände sig om, böjde sig nästan ur vagnen och började gråta när han insåg att vi gick förbi... Han har bättre koll än vad vi anar!
Som tur är får han vara på dagis i samma omfattning som tidigare, trots att jag nu är hemma med lillasyster. Igår kom beslutet om utökad tid från kommunen. Lille E (som nu visar lite mer missnöje hemma och avundsjuka på syrran) får den tid han behöver för att träna, stå i ståskal och allt det andra som jag får svårt att hinna med här hemma mellan amningar och blöjbyten. Känns bra att han får den möjligheten och inte minst, att han trivs så bra på sin älskade förskola!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så underbart! Det är samma här Neo älskar sin förskola. Som du skriver det syns på hela han och hans kroppsspråk!! Hur många timmar i v går han?
Ja, det är skönt att veta att de trivs! E har fått 15 extra timmar i veckan utöver de 20 h syskon får per automatik, dvs 35 h/v och det är nästan lika mycket som han gått innan lilla A föddes. Å andra sidan, med alla hab-aktiviteter och läkarbesök kommer han sällan upp i det timantalet...
Skicka en kommentar