GOTT NYTT ÅR!

Vi har snörvlat oss igenom julen. Och skrattat! Alla tre men lille E allra mest. Nu väntar nyårsfest och om man ska orka vara uppe till tolvslaget är det bäst att man vilar... men hur lätt är det när någon envisas med att använda kameran just då?

Vi ses nästa år!!

Liten nisse...

... och hans föräldrar önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Snorig jul?

Sen igår har här snörvlats, hostats och.... attjoo! Temperaturen lite förhöjd men humöret på topp ändå. Vi klarade stora delar av hösten utan förkylning men kanske inte julen...eller? Det är någon dag kvar så lille E kanske hinner krya på sig. Hoppas!

Dan före dan före dan före dan före…

Det är visst bara en vecka kvar till jul. Borde kanske vara lite stressad med tanke på att endast ett fåtal julklappar har inhandlats, att bara knappt hälften av alla julkort är skickade (det blir vanligt porto på många av julkorten i år igen...), att inte ens alla adventsstjärnor sitter i fönstren. Men jag stressar inte över det, jag tar det lugnt. Det blir jul ändå.

Tror att vi börjar vänja oss vid vardagen igen. Sjukhusvistelsen känns ganska avlägsen men i flera dagar, ja till och med ett par veckor efter operationen gick jag omkring och tyckte allt var lite overkligt. Livet har under hösten bara handlat om denna operation, om väntan på ett datum, om isolering för att hålla lille E frisk, om att förbereda våra kollegor på att vi snart försvinner ett tag igen. Väldigt sällan har vi planerat eller ens tänkt på vad som händer sen, efter operationen... att livet skulle kunna fortsätta. Men nu är vi där, efteråt. Och det känns ganska märkligt. Som om vi tappat det korta perspektivet och det så viktiga nuet. Försöker ibland lösa hela livet på en gång...

Men som sagt. Vi börjar vänja oss och dagarna rullar på oavsett. Lille E har träffat sin sjukgymnast (som tyckte hans ärr var bland de finaste hon sett så kort efter op!) nu i veckan men annars är det lugnt på habiliterings- och sjukhusfronten. Det blir mer sen, nästa år...

...nu sover lille E och jag ska passa på att klippa, klistra och skriva klart julkorten. Men adventsstjärnorna som inte kommit upp än får nog vara det här året.

I år ska jag nog vara lite mer vaken på julafton...

Huvudsaken...

Efter operationen hade lille E en fin nätmössa på huvudet som fick förbandet att sitta på plats. Och så länge han var trött och stilla fick mössan och allt där under vara ifred. Men under helgen, när vi var hemma på permis åkte mössan av första gången och sen dess har det varit lite si och så med huvudbonaden som skulle sitta på även efter att stygnen tagits bort. I alla fall ett par dagar...

...jag vill inte ha den här fula mössan...

... så vi försöker med en vanlig istället för nätmössan. Det går lite bättre. Ibland. Däremellan struntar vi i alla mössor och luftar "kalufsen". Några millimeter har redan vuxit ut...

Hemma på riktigt

Äntligen hemma igen! Hemma med en pratglad, sprallig, sällskapssjuk liten kille. Som stundstals inte ens har ro att äta men även det tar sig, måltid för måltid och sonden behövs inte mer.

Så även om vi inte på något sätt kan ropa hej än så märker vi att lille E mår bra nu, att operationen gjort gott så här långt. Det syns inte minst i hans blick. Den är piggare, mer vaken.

Några härliga leenden har han också bjudit på, vår tidigare så allvarlige son. Det värmer att se.

Men ändå. Oron finns där. Gnager lite i glädjen. Försöker tänka bort, ta vara på dagen för nu mår vi bra.

Hemma på permis!

Lille E har piggnat till rejält och vi tillbringar helgen hemma! Sååå skönt på alla sätt och vis!

Lille E kämpar på

I måndags fick vi flytta tillbaka till barnsjukhuset. Febern är borta och lille E kämpar med att få magen att fungera som den ska igen. De senaste dagarna har till stor del handlat om matmängder och kaloriintag, troliga magsmärtor och kräkningar, klyx och Movicol för att behandla den tröga magen, MiniMax (dundervälling) och till slut sondmatning och matpump. Är det inte det ena så...