Semestertider

Jag har varit snål med orden på sistone. Vi har semester, även från bloggen tror jag! Men vi mår gott (trots en efterhängsen men ganska mild förkylning som nu äntligen gett sig), tar det lugnt, glömmer tid och rum, fixar och donar...

Lille E är pigg och nästan alltid glad. Han skrattar mycket och ofta! Ljud som tidigare orsakade smärre sammanbrott verkar nu hur trevliga som helst... dammsugaren, köksassistenten och stavmixern är alla jätteroliga! Till och med ljudet från en motorsåg kan få lille E att skratta högt och hjärtligt... och jag är inte heller så dum när jag förställer rösten. Frågan är om vi rent utav klarar oss från att ta en omväg nästa gång vi närmar oss en stor åkgräsklippare...

Några längre resor har det inte blivit under ledigheten. Stugan, ett par timmars bilresa bort, har vi besökt ett par gånger men annars har vi mest hållit oss hemma. Några dagsutflykter har vi klarat av och några till står på önskelistan innan vardagen är tillbaka. Om knappt två veckor börjar jag jobba igen och ytterligare en vecka senare är det förskolepremiär för lille E. Om inte förr så återkommer vi då!

En dag på stranden...

Eller inte. Idag var vi på Ackis. Sjukhuset alltså. Trodde det skulle bli en sisådär 45 minuters samtal med ännu en specialist. Och efter det hemgång för mig och lille E och bilfärd till jobbet för maken. En lugn tillställning, en sista sjukhusvisit innan sommaruppehållet.

Det sista besöket för "säsongen" blev det kanske... men lugnt och snabbt avklarat... näpp. Eller jo, till en början. Då rullade det på och var ett samtal precis som vi hade föreställt oss men så ville herr professorn ta prover redan idag (vilket var bra iof) så det blev Emla (bedövningssalva inför sticket) och sen fiket. Väl där började dramatiken. Lille E satte maten i halsen och eftersom han i princip aldrig gör det blev vi lite stirriga, vi visste liksom inte hur allvarligt det var... men vi insåg väl ganska snart att det var lugnt. E skrek som en stucken gris, så nog fick han luft och ansiktsfärgen var fin... Tjejen vid bordet bredvid vårt tyckte dock att situationen blev lite jobbig, höggravid och full av hormoner som hon var, så hon ropade, gråtandes, att vi nog behövde hjälp, att någon borde ingripa (stället var fullt av lunchande vårdpersonal) varpå en kvinna (civilklädd) kommer fram till oss och lugnar ner oss alla... Vi kunde så småningom äta klart om än fortfarande påverkade av uppståndelsen vi orsakat... eller inte orsakat... lite undrande... hade personalen ingripit om det hade varit på riktigt?

Nåväl. Efter paj och köttbullar var det dags att avvara lite blod, mitt och makens fick de utan problem. Men sen var det vår svårstuckna sons tur ... och det gick som vanligt inte särskilt bra. Kan inte låta bli att fundera över om det inte skulle kunna lösas på ett annat sätt... det är ju samma visa varje gång. Till slut brukar det bli narkosen för där kan de sticka. Men alltid efter massor med försök och många tårar... Hur som, denna gång gick det till slut (kapillärt...) utan narkospersonalens inblandning. De fick ihop tillräckligt med blod och vi kunde åka hem. Äntligen!