Äntligen...

... är det helg igen. Äntligen blev läkarbesöket av och medicinen justerad. Kanske kan de något fler anfallen bli något färre igen. Äntligen kom vagnen, en Otto Bock Kimba Spring som lille E sitter bra mycket bättre i än vad han gör i egna vagnen. Och äntligen verkar hans snorande ge sig... det är inte helt borta än men flera veckors nästorkande i parti och minut verkar gå mot sitt slut.

Nu är det äntligen dags för äppelpaj! Jag har längtat i en vecka. Minst...

Inställt

Idag var det egentligen dags för höstens första läkarbesök. Men det blev inställt och en ny tid som passade oss alla fanns först om ett par veckor. Tänk... lille E har aldrig tidigare i sitt drygt två år långa liv varit med om så många veckor, ja till och med månader utan sjukhusbesök...

Det rullar på...

... livet och vardagen. Det är mycket men allt funkar så här långt. Med lämningar och hämtningar och middagsmat och mediciner och allt där emellan trots att jag började på ett nytt jobb förra veckan och har huvudet fullt av nya intryck, nya rutiner, nya namn på nya kollegor...

Lille E gillar förskolan, han har det bra där! Han blir ivrig när vi lämnar, vill bli av med ytterkläderna och ner på golvet. Inte bli buren, inte så gärna sitta i någons knä. Nej, ner till leksakerna. Eller ännu hellre ner för att ta av sig strumporna. De är så goda att tugga på (men något annat, något ätbart på riktigt vill han inte stoppa i munnen självmant... ).

Under samlingen och fruktstunden sitter E oftast i sin Pandastol, så långt ner på golvet den kan komma och blir matad med banan. För i någons knä vill han som sagt inte gärna sitta... Och efter samlingen väntar utelek. Lille E står oftast i ståskalet. Tills han tröttnar. Då blir det vagnen. De andra barnen servar med leksaker eller kör runt vagnen. Lille E skrattar.

Sen är det lunchdags. Lille E tuggar och tuggar. Han har blivit riktigt bra på att äta. Gapar duktigt men vill inte på något sätt äta själv (förutom strumporna!). Sen är det dags för eftermiddagsluren och den är skön men oberäknelig. Ibland 15 minuter lång, ibland 2 timmar. Efter sömnen väntar lek igen, inne eller ute, innan det är dags att åka hem efter mellanmålet. När vi hämtar möts vi alltid av ett leende. Ett leende som oftast blir ännu större och gladare när E ser och/eller hör mamma eller pappa. Och det värmer gott!

Inskolad och klar!

Så var det klart! Lille E är är inskolad och allt har gått så bra. Och sen en spjälsäng kom på plats är inte heller vilan efter lunch något problem. Så på måndag börjar den på riktigt. Vardagen. Hämta och lämna. Jobba och Vabba. Hinna äta och hinna träna. Sjukhus och habilitering. Städa och tvätta.

Men det känns bra. Efter en ganska lång och ledig sommar börjar jag bli redo för höst. Längtar efter långa promenader i frisk och klar luft, lövens vackra färger, goda äppelkakor...

Dag 1

Nu har lille E klarat av förskolepremiären och det gick riktigt bra (jag var inte med, men det blir min tur imorgon). Maten smakade bra och golvet var nybonat. Lärarna var proffsiga och de andra barnen snälla. Men att sova på golvet på en lekmatta, nä se det gick inte! Det säger sig själv... den ska man ju leka på! Vi får väl se om det går bättre imorgon... Eller om barnet som får ligga bredvid lille E möter samma öde som apan gjorde tidigare i somras?

Semestertider

Jag har varit snål med orden på sistone. Vi har semester, även från bloggen tror jag! Men vi mår gott (trots en efterhängsen men ganska mild förkylning som nu äntligen gett sig), tar det lugnt, glömmer tid och rum, fixar och donar...

Lille E är pigg och nästan alltid glad. Han skrattar mycket och ofta! Ljud som tidigare orsakade smärre sammanbrott verkar nu hur trevliga som helst... dammsugaren, köksassistenten och stavmixern är alla jätteroliga! Till och med ljudet från en motorsåg kan få lille E att skratta högt och hjärtligt... och jag är inte heller så dum när jag förställer rösten. Frågan är om vi rent utav klarar oss från att ta en omväg nästa gång vi närmar oss en stor åkgräsklippare...

Några längre resor har det inte blivit under ledigheten. Stugan, ett par timmars bilresa bort, har vi besökt ett par gånger men annars har vi mest hållit oss hemma. Några dagsutflykter har vi klarat av och några till står på önskelistan innan vardagen är tillbaka. Om knappt två veckor börjar jag jobba igen och ytterligare en vecka senare är det förskolepremiär för lille E. Om inte förr så återkommer vi då!

En dag på stranden...

Eller inte. Idag var vi på Ackis. Sjukhuset alltså. Trodde det skulle bli en sisådär 45 minuters samtal med ännu en specialist. Och efter det hemgång för mig och lille E och bilfärd till jobbet för maken. En lugn tillställning, en sista sjukhusvisit innan sommaruppehållet.

Det sista besöket för "säsongen" blev det kanske... men lugnt och snabbt avklarat... näpp. Eller jo, till en början. Då rullade det på och var ett samtal precis som vi hade föreställt oss men så ville herr professorn ta prover redan idag (vilket var bra iof) så det blev Emla (bedövningssalva inför sticket) och sen fiket. Väl där började dramatiken. Lille E satte maten i halsen och eftersom han i princip aldrig gör det blev vi lite stirriga, vi visste liksom inte hur allvarligt det var... men vi insåg väl ganska snart att det var lugnt. E skrek som en stucken gris, så nog fick han luft och ansiktsfärgen var fin... Tjejen vid bordet bredvid vårt tyckte dock att situationen blev lite jobbig, höggravid och full av hormoner som hon var, så hon ropade, gråtandes, att vi nog behövde hjälp, att någon borde ingripa (stället var fullt av lunchande vårdpersonal) varpå en kvinna (civilklädd) kommer fram till oss och lugnar ner oss alla... Vi kunde så småningom äta klart om än fortfarande påverkade av uppståndelsen vi orsakat... eller inte orsakat... lite undrande... hade personalen ingripit om det hade varit på riktigt?

Nåväl. Efter paj och köttbullar var det dags att avvara lite blod, mitt och makens fick de utan problem. Men sen var det vår svårstuckna sons tur ... och det gick som vanligt inte särskilt bra. Kan inte låta bli att fundera över om det inte skulle kunna lösas på ett annat sätt... det är ju samma visa varje gång. Till slut brukar det bli narkosen för där kan de sticka. Men alltid efter massor med försök och många tårar... Hur som, denna gång gick det till slut (kapillärt...) utan narkospersonalens inblandning. De fick ihop tillräckligt med blod och vi kunde åka hem. Äntligen!