Hunger

Här är det är minsann inge fel på aptiten... Lille E är inne i en riktig ätarperiod. Så länge det inte rör sig om yoghurt. Då skriker han som en stucken gris (ja, sen igår illafall). Och mer än en halv flaska välling på morgonen kan också kvitta. Men mat, lagad mat, tackar han inte nej till.

Innan middagen, tidigare ikväll, visste hungern inga gränser... lasagnen, en av hans favoriter, påbörjades lite för sent. Det fick vi klart och tydligt veta. 20-25 minuters skrik och gråt och rör-mig-inte medan formen var i ugnen. När han sen såg att pappa höll på att göra i ordning en portion byttes gråten mot glada tillrop och en liten E som satt och studsade av förväntan i stolen. Skönt när det är så lätt att råda bot på ett dåligt humör!