För ett år sedan

Jag är en grubblare. Har alltid varit och kommer nog alltid att vara...

Tidigare funderade jag allt som oftast på något jag sagt eller gjort och att allt förmodligen skulle vara så mycket bättre om jag inte sagt eller gjort si eller så. Inte så sällan handlade det om små trivialiteter som i min lilla hjärna växte och fick enorma proportioner.

Idag räcker tiden inte till för att tänka på småsaker, i alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Har annat att fundera på. Grubbla och älta. E finns alltid i mina tankar och det är så lätt att glömma den stund som är, det så viktiga nuet, och istället undra hur livet med lille E kommer att te sig imorgon, om en vecka, till hösten...

Titt som tätt dyker det upp ett varför. Trots att jag vet att det inte finns något därför... Vissa stunder känns det mesta tungt och andra perioder går det lättare...

Den senaste veckan har humöret dippat mer än vanligt, det varit mer ner än upp så att säga. Kanske för att den här tiden på året väcker så mycket minnen. För ett år sedan hade jag precis slutat jobba och ägnade dagarna åt att vänta och vila. Vaggade ut på stan med min stora mage och 20 kilo extra, svettades i värmen (juni 2008 var varmt och soligt till skillnad från i år) och längtade. Jag var förväntansfull och nyfiken på framtiden.

E föddes några dagar efter utsatt tid, han var och är världens finaste och nu fyller han snart 1 år. Stora killen men fortfarande så liten. Följer viktkurvan men hänger inte med i utvecklingen, varken motoriskt eller mentalt. Bilderna som jag målade upp innan han föddes stämmer inte med verkligheten och det gör ont.

Även om alla förväntningar blandades med ett visst mått av oro, som för alla blivande föräldrar, så trodde och hoppades jag inte att det nya livet skulle innebära dagliga krampanfall, mediciner, sjukhusbesök, habilitering och genetiska utredningar...