Ni kanske undrar hur det gått?

Operationen blev av. Men det var osäkert in i det längsta.

När vi kom till sjukhuset i tisdags för inskrivning fick vi ganska snart träffa avdelningsläkaren som meddelade att läget var osäkert. Fortfarande platsbrist. Istället för att få ett rum fick vi sätta oss att vänta på kirurgen. Och när han väl kom var det för att berätta att det såg ut att finnas plats på intensiven till onsdagen men om vi ville ha en senare tid så fick vi... eller så kunde vi köra på som om det hela skulle bli av och sen kanske blåsa av det på onsdagmorgon som veckan innan. Vi valde att köra... vi var ju ändå där. Och operation blev det. Som sagt.

Onsdagen flöt på långt mycket bättre än vad vi vågat tro. Den kändes inte alls så lång. Inte förrän framåt fem på eftermiddagen började den mer rastlösa väntan... och några timmar senare fick vi äntligen träffa vår lille E igen. Lille trötte E... sov men andades själv och hade bra värden.

Efter lunch i torsdags flyttade vi från centralintensiven till neurointensiven. Och där är vi kvar än. E fick feber, var lite rosslig. Förhöjd sänka. En lungröntgen som inte visade någonting gjordes igår men febern ville inte ge sig och antibiotika sattes in för säkerhets skull. Imorse var sänkan lägre och febern har sedan sjunkit under eftermiddagen. Hoppas, hoppas det har vänt nu. Att lille E blir piggare.

Och kramperna. Jo, de finns där. Redan första dagen gjorde E misstänkta ögonrörelser... episoder som sedan blivit längre och längre. Och i eftermiddags kom ett riktigt anfall. Och senare ännu ett. Men än kan man varken säga bu eller bä... framtiden får utvisa.

Till sist (innan jag somnar...) vill jag tacka för alla fina kommentarer, sms och mail. Att veta att vi finns i era tankar betyder så mycket!