Framsteg, tillbakagång eller stagnation...

Det känns som om det inte händer något, som om lilla E´s utveckling står helt still. Kanske till och med backar...

...eller går det trots allt sakta framåt?

Tidigare slog han flitigt med den vänstra handen... på bordet, på trumman och på leksaker som han ibland till och med lyckades greppa. Nu håller han den knuten sen några veckor tillbaka. Trumman är helt ointressant. Samtidigt upplever jag att höger hand blir allt mer aktiv, inte lika sluten längre... det känns som om sidoskillnaden blivit aningen mindre!

I vintras lärde jag E att "låta som en indian". Jag visade först på mig själv och sen tog jag handen framför hans mun, fram och tillbaka och överraskande snart fattade han galoppen. "Hoade" varenda gång! Han hade överhuvutaget mycket ljud för sig men har sakta tystnat... Och "indianen" funkar inte alls längre.

Likadant är det med skrattet som var på gång, han nästan kiknade... nu ler han bara försiktigt och är överlag ganska allvarlig. Sällan ledsen men inte heller jätteglad (men vem kan å andra sidan klandra honom med tanke på alla anfall han dagligen utsätts för...)

Men så igår, när jag blåste honom i ansiktigt, då sken han upp, skrattade nästan högt. Och nog är jollret på väg tillbaka... och förmågan att visa lite missnöje. Alldeles nyss grät han som aldrig förr för en småsak. Skönt... jag var rädd att han slutat känna smärta.

På pluskontot finns också "magträningen" som går riktigt bra just nu. Nacken blir starkare även om det finns en hel del kvar att önska när det gäller stabiliteten.

Så det kanske trots allt inte står still. Det går nog både fram och tillbaka och förhoppningsvis framåt igen.



En bild från i våras...