Tänkte fortsätta mina funderingar där jag slutade sist. Då skrev jag om en kommentar som fått mig att undra, en kommentar som inte kändes klockren varken när jag hörde den eller nu, knappt ett år senare, men som iallafall sas. Och det är viktigt.
Att våga närma sig en människa i kris är svårt. De allra flesta är rädda för att säga eller göra fel och låtsas istället som om inget hänt, att det (nästan) är som vanligt. Och det är egentligen inte särskilt konstigt, för vad som upplevs vara "rätt" eller "fel" varierar människor emellan och hur ska man då veta vad som bör göras eller sägas. Gemensamt för de allra flesta är nog ändå en önskan av att bli sedd, att inte ignoreras. Därför är "fel" kommentar (oftast) viktigare än ingen alls. Kommentaren, eller handlingen, är iallafall en början, ett försök att närma sig den drabbade.
Att våga vara en människa i kris kan också vara svårt. Iallafall om man som jag vill vara duktig, fixa allt och inte minst, inte oroa andra... Jag har nog många gånger visat upp en fasad, ibland för att skydda mig själv från jobbiga känslor som jag för stunden tryckt undan och ibland för att skydda andra från sanningen. Men hur ska då de som finns runt omkring förstå att vad jag behöver är någon som kan ta emot när jag faller, trots att jag ser ut att så hur stadigt som helst. Och hur ska någon våga närma sig, våga fråga om jag aldrig ger dem chansen...
Många är ändå de som har vågat fråga, som vågat skrapat på fasaden och som har lyssnat, stöttat eller på något annat sätt varit till hjälp och stöd. Att ha en familj som alltid finns där är ovärderligt. Och alla fina vänner, nya som gamla, tack för att ni finns!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar