På måndagar jobbar jag lite längre än vanligt, tycker det är skönt att få några extra timmar redan på veckans första dag. Jag brukar vara relativt pigg efter helgen och dessutom vet jag att tisdagen ska spenderas hemma med lille E.
Men idag har jag inte varit så utvilad och dagen har känts längre än den brukar göra. Huvudet värker... Helgen var visserligen skön men lille E:s nya sovvanor, eller snarare "vakenvanor", sätter sina spår... Mitt humör pendlade dessutom rejält från avslappnat glad ena stunden till gråtfärdig nästa. Jag vet att vi har det så bra på många sätt men det känns ibland så ensamt det här livet. Å andra sidan har jag kanske en orealistisk och väl romantisk bild av det "vanliga" famljelivet. Vad vet jag...
Men. Nu är det en ny vecka att ta tag i. Ska börja med att sova och hoppas att lille E tänker göra det samma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Förstår precis hur du menar med att pendla mellan gråt och glad. Brutet sömnmönster är en stor bov till det.
Det är INTE ett normalt familjeliv vi lever med dessa sjuka barn. Inte alla som skulle klara av det vi gör.
Har du avlastning emellanåt så du kan umgås med din partner i lugn och ro?
Kram
Ibland känns det som om man accepterar att ens familjeliv är som det är och att ens barn är som det är. Men så slår insikten till kraftfullt och då är det inte konstigt att humöret pendlar och orken tryter.
Och ärligt, som man kämpar, för sitt och sitt barns liv.
Skicka en kommentar