Syncentral och snudd på isolering

I onsdags förmiddag, innan det var dags för inskrivning på sjukhuset, var hela familjen på syncentralen. Där träffade vi en trevlig (men kanske lite övertydlig) synpedagog. Hon hade en härligt positiv inställning och menade att nu ska vi hjälpa lille E allt det bara går så att hans syn kan utvecklas så mycket som möjligt! Starka färger, kontraster, glitter och inte minst; berätta för E om allt, hela tiden. Inget nytt men nog så viktigt att påminnas om. Med oss hem fick vi en påse (svart-vit-randig så klart!) med några bra leksaker i och en rätt ful lampa. Nu är det dags att på allvar göra i ordning lille E:s rum... Ska bara...

Efter röntgen i torsdags träffade vi E:s nya neurolog för första gången. Det blev en bra diskussion om framför allt den kommande operationen. När den kan bli av (nu siktar de på början av november), hur lång tid den kommer ta (en hel dag...), vilka risker som finns (blödingar, infektioner...), hur lång sjukhusvistelse efteråt (minst 2 veckor)...

Det känns naturligtvis inte rakt igenom underbart. Inte alls. Det här är ingenting vi någonsin önskat att vi skulle behöva gå igenom. Livet skulle inte bli så här men nu är det så här och... Vi måste ge E den här chansen.

Tredje gången gillt. Hur undviker vi ännu en förkylning? Vi gör det vi kan. Tvättar, spritar, undviker sjuka människor och nu även på doktorns inrådan aktiviteter med andra barn. Sjukgymnast och andra enskilda habiliteringsbesök är okej men badgruppen och fredagsgruppen hoppar vi över tills vidare.